Ordförande Riku Aaltos tal inför förbundskongressen i Tammerfors 22.5

Bästa hedersgäster, kongressombud, representanter för medierna och andra närvarande, kamrater!

Medlemsdemokratin har sagt sitt igen och kongressombuden har samlats idag hit till Tammerforshuset med ett starkt mandat i ryggen. Här kommer vi att dra samman den nu avslutade kongressperioden men framför allt riktar vi blicken mot, och ritar upp linjer, för framtiden.

Kongressvalet gör fackföreningens natur som en medborgarorganisation synlig. För det är just det vi är, inte bara en samhällelig institution. Vad kan väl vara ett bättre exempel på medborgaraktivitet och demokrati än att 1 500 personer ställer upp i kongressvalet och tusentals människor runtom i landet samlar namn till kandidaternas valmansföreningar. Efter det förs det tiotusentals diskussioner på arbetsplatserna genom vilka man uppmuntrar medlemmarna att rösta i valet.

Tusentals och åter tusentals medlemmar i Industrifacket har aktiverat sig och visat sitt stöd och hängivenhet för saken före en endaste röst hade räknats. De vill arbeta för att öka respekten för industriarbetaren i det finländska samhället. Valdeltagandet blev högt, 42, 3 procent. Det är ett exceptionellt bra resultat i ett val där medlemmar i arbetslivet hade rösträtt. Det talar sitt tydliga språk om att Industrifacket står enat och medlemmarna upplever att förbundet att deras.

Vänner, när vi nu samlas här är det frågan om en demokratins fest!

As well as democracy, today we celebrate solidarity and unity of the labour movement. Your presence here today is a strong demonstration of that. As the world grows smaller, the competition in the international market, multi-national companies and border-crossing production chains put pressure for every negotiation table we sit in from Finland to Australia. This means that the need for cooperation across all borders, exchange of information, experiences and coordination of efforts has grown stronger than ever. Together we support the struggling labour movement in countries where there is history of repression or no tradition for workers’ organizing. We learn and share information about new tactics of union busting and resist attempts to undermine the workers’ rights. I hope that we can achieve more on this field in the future.

Kamrater,

Precis som jag redan sade till våra internationella gäster är den allt hårdare internationella konkurrensen, produktionskedjor över statsgränserna och storföretagens verksamhet på den globala marknaden kräver att även Industrifacket agerar och samarbetar internationellt. Den globala ekonmomin påverkar vår verksamhetsmiljö. Energikris, komponentbrist, växande logistikkostnader, en möjlig bankkris i USA och Rysslands krig mot Ukraina orsakar störningar i ekonomin och det märks av även på arbetsplatserna i Finland. Produktionen kanske stannar av, beställningar dras tillbaka, permitteringar, uppsägningar.

Samtidigt måste man komma ihåg hur mycket gott internationell frihandel för med sig för ett land som Finland. Vi kan dra nytta av vårt kunnande och i egenskap av ett litet land exportera produkter som bygger på vår expertis nästan vart som helst i världen. Samtidigt kan Finland importera råvaror som vi inte har här till vårt förfogande. Det här kan kännas självklart och en naturlig del av vardagen – och vi lägger märke till den sammanflätade globala ekonomin först när det hostar till.

Det här är frågor som högern säkerligen nu under Petteri Orpos ledning diskuterar på Ständerhuset. Vi har bara fått lite information om innehållet i regeringsförhandlingarna. Två saker är ändå klara. Högerpartierna vill ha både ekonomisk tillväxt och nedskärningar i den offentliga ekonomin. Målen kan delvis stå i konflikt med varandra och därför vill jag skicka vänliga hälsningar och välmenande råd till partierna som nu sitter i regeringsförhandlingar.

För det första, även om man måste ta till åtgärder för att balansera statsekonomin så ska man inte orsaka en recession genom för hårda anpassningsåtgärder. De åtgärder man går in för ska ske periodvis under hela valperioden och på så sätt försäkra att det svaga läge den finska ekonomin befinner sig i efter finanskrisen delvis beror på för omfattande och feltajmade nedskärningar. Hoppas man har lärt sig.

För det andra befinner vi oss nu mitt i en industriell omvälvning som en följd av energikrisen. Ett lösgörande från fossila bränslen och en strävan mot självförsörjning har satt i gång en omställning som kan innebära privata investeringar på tiotals miljarder euro i Finland. Det är frågan om en riktigt energispruta för Finlands ekonomi och industrin i synnerhet. Det är också den bästa medicinen för att balansera den offentliga ekonomin.

Följande regering ska inte göra den typ av politik som kan leda till att de här investeringsplanerna kör på grund eller riktas om till andra länder. Det är också alldeles klart att omställningen inte kan genomföras endast med offentliga medel, speciellt då statsekonomin kämpar med ett underskott. Det här är en situation där arbetstagarna och landets ledande bergsråd är inne på samma linje. Till min glädje läste jag att styrelseordförande för Kone, Antti Herlin, skickade hälsningar i samma anda till följande regering.

Herlin önskade också att regering och opposition skulle kunna dra jämnt i den här frågan. Det skulle bli en gemensam berättelse som Industrifacket gärna deltar i.

Det är viktigt att Finland håller fast vid självbestämmanderätten när det kommer till skogsbruket. Där litar jag på regeringsbildarpartiernas omdöme. Trävaror och skogen utgör en viktig del av den finska industrins nutid och framtid.

Kamrater,

Arbetsmarknadssystemet kommer högst sannolikt under följande kongressperiod utsättas för en likadan turbulens som under senaste femårsperiod. Arbetsgivarsidan har lyckats främst med att riva tidigare strukturer och slopa existerande samarbetsformer.

Arbetsgivarsidan inom teknologiindustrin delade i två delar där den ena koncentrerar sig på intressebevakning och samhällspåverkan medan den andra förhandlar om avtal. I praktiken har inget förändrats. Företagen bedömde läget och valde de allmänbindande kollektivavtalens väg. Visst, efter vissa påtryckningsåtgärder från Industrifacket och andra förbund.

Nu vill jag rikta blicken mot framtiden. Det är ytterst viktigt att vi även i framtiden har allmänbindande kollektivavtal. Avtalen måste beakta de olika avtalsbranschernas särdrag när det gäller löner och andra anställningsvillkor. Samtidigt måste vi hitta gemensamma spelregler hur den här avtalsruljanssen sköts i framtiden. Det här blir allt viktigare om kombinationen av hög inflation och stigande räntor gästar oss på nytt.

Arbetsgivarna vill även i fortsättningen flytta allt fler frågor att avtals om på företags- och arbetsplatsnivå. Samtidigt vill de hålla fast vid lönekoordinationen. Det är klart att den här kombinationen inte är möjlig. Då motståndarna tror starkt på sin sak men inte har någon plan som kan fungera i praktiken så har vi, fackföreningsrörelsen möjligheten att dra upp linjer för vad vi vill avtala om på arbetsplatserna och vilka frågor vi kan avtala över gränserna. Vi måste koncentrera oss på att bygga ett bättre arbetsliv. Det kräver också förmågan att erbjuda motståndarna svar på frågor de själva inte har svar på.

Kamrater,

Respekten för industriarbete och industriarbetare har sjunkit i Finland. Det talas mycket om hur man lever ut sina värderingar och drömmar genom sitt arbete. Även Industrifackets medlemmar lever ut drömmar och värderingar genom i jobbet. De skaffar mat på bordet för sina familjer. De möjliggör hobbyer för sina barn och senare kanske också att barnen kan ta steget ut i vuxenlivet. De håller hjulen i gång, ljusen tända och garanterar att vi har råd med ett välfärdssamhälle. Det får inte glömmas bort.

Det är vår uppgift att se till att förstärka anseendet och respekten för industriellt arbete. Vem ska föra industriarbetarnas talan om inte vi? Allt färre ungdomar söker sig till utbildningar inom industribranscherna och det här märks av på arbetsplatserna i form av brist på yrkeskunnig personal. Nedskärningarna i yrkesutbildningen och nedbantande av examenskraven ger en bild av att det rör sig om mindre värda kunskaper och mindre värt kunnande.

Kamrater, så kan vi inte ha det! Samtidigt berättar problemen bland industriföretagen att rekrytera yrkeskunnig personal och rent av desperata sätt locka nya anställda om att industriarbetare behövs runtom i landet. En välmående industri och exportsektor är en förutsättning för att vi ska kunna trygga välfärdssamhället och få statsfinanserna i skick.

Därför vill jag att vi, Industrifackets förbundskongress, skickar hälsningar till Ständerhuset: Industriarbete är en förutsättning för välfärdssamhället. Respekten för Industriarbetet måste öka och investeringsutsikterna får inte försämras av politiska beslut.

Bästa kongressombud,

För att vi ska kunna driva diskussion om värderingar, sitta ner vid förhandlingsborden och erbjuda en riktning för arbetsmarknaden och samhällspolitiken i Finland gäller det att kompassen är i skick. Industrifackets nya strategi utgör grunden det här arbetet under följande femårsperiod.

Industrifacket har utvecklat strategin under ledning av förbundets utvecklingsenhet och flera hundra medlemmar i förbundet och sakkunniga experter från olika avdelningar. Strategiarbetet fullbordas av de omkring 1 000 strategimotioner som fackavdelningarna lämnat in.

Någon skulle kanske säga att det här minskar på betydelsen av kongressmotionerna – tvärtom, nu blir det en del av styrdokumentet för förbundet. Förbundets styrelse, fullmäktige, styrgrupp, enheter och i sista hand följande förbundskongress kommer att ge sin bedömning av hur väl verksamheten lyckas i förhållandet till strategin.

Strategin möjliggör att ni nu kan staka fram linjen för följande fem år. Ni svarar på frågan om en hurdan modell för avtal och samhälleliga målsättningar Finlands största och inflytelserikaste fackförbund har.

Med de här orden öppnar jag Industrifackets 23. ordinarie förbundskongress!