Facken kräver: Regeringen ska inte blanda sig i kollektivavtalsmodellen
I det nya regeringsprogrammet finns en skrivelse om att stärka den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen. Enligt programmet ska en lagändring om att den så kallade allmänna linjen för lönehöjningar inte får överskridas genom medlingsbud från riksförlikningsmannen. Målet för regeringen är att utreda hur man skulle kunna förhindra arbetskonflikter på förhand och främja frivillig förlikning.
De internationella avtal som Finland undertecknat (bland annat FN-organet Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner) tryggar fackföreningarnas rätt till att förhandla kollektivt och ingå självständiga avtal. Det här betyder rätten att förhandla om löner, löneförhöjningar och anställningsvillkor. I Finland har man respekterat avtalssamhället och principen om bindande internationella avtal i mer än 100 år.
En väsentlig uppgift för fackföreningarna är att förhandla om och ingå de avtal som bestämmer arbetstagarnas anställningsvillkor. Det tryggar balansen på arbetsmarknaden och bidrar till att upprätthålla samhällsfreden. Fackföreningarnas förhandlingsrätt kan inte underställas de politiska beslutsfattarna och riksdagen.
Rätten till stridsåtgärder på arbetsmarknaden utgör en del av organiseringsrätten som i sin tur tryggas av grundlagen, Europarådets internationella avtal om mänskliga rättigheter samt EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Arbetslagstiftningen ska styras av principen om att försvara den svagare partens det vill säga arbetstagaren.
Regeringens planer på att skriva den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen i lag strider mot fackföreningarnas förhandlingsrätt. I praktiken vill regeringen begränsa rätten till stridsåtgärder då strejker och andra stridsåtgärder inte skulle spela någon roll efter att avtalsperioderna löpt ut.
Arbetsgivarsidan skulle veta redan på förhand att lagen garanterar en avtalslösning i enlighet med den som blir till inom exportbranscherna. Hela den offentliga sektorn och de förbund inom privata sektorn som inte representerar exportbranscher skulle förlora sin rätt till att förhandla självständigt om avtal för sina medlemmar.
Systemet med förlikningsmän är skapat för att lösa arbetstvister. Om till exempel riksförlikningsmannen endast skulle främja Finlands näringsliv EK:s målsättningar för arbetsmarknaden så förlorar hela institutionen sin betydelse. Systemet åtnjuter respekt bland alla aktörer på arbetsmarknaden endast om den är opartisk.
Löntagarnas förtroende för förlikningsmannen skulle försämras då lagen skulle förhindra det att förlikningsmannen skulle kunna utföra uppdraget fullständigt opartiskt.
En lagstadgad modell för arbetsmarknaden som bygger på exportbranschernas uppgörelser skulle också begränsa spelrummet för företagsspecifika avtal. Förbunden skulle inte i framtiden ha chansen att förhandla om bättre villkor ens på företagsnivå. En enskild arbetsgivare skulle i förhandlingsläge alltid ha stöd av lagen och riksförlikningsmannen för att slå tillbaka mot kraven på löneförhöjningar.
Vi godkänner inte att man genom lagstiftning begränsar förbundens förhandlingsrätt och avtalsautonomi. De är inte de politiska beslutsfattarnas och riksdagens sak att bestämma löneförhöjningar eller modellen för kollektivavtal.
Riku Aalto, ordförande för Industrifacket
Jorma Malinen, ordförande för Fackförbundet Pro
Katarina Murto, ordförande för Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ
Päivi Niemi-Laine, ordförande för välfärdsfacket JHL
Annika Rönni-Sällinen, ordförande för Servicefacket PAM