Ordförande Riku Aalto: ”Snart kan vi stå inför en situation där man på riktigt mäter kampviljan på fältet”

Industrifackets fullmäktige samlas till möte i Helsingfors 28.11 och 29.11. Fullmäktigeperiodens första möte inleddes med en översikt av Industrifackets ordförande Riku Aalto.

Riku Aaltos tal inför fullmäktige i Helsingfors:

Jag kommer inte under mitt anförande att tala om Er som medlemmar eller vänner. Jag talar om er endast som kamrater. Orsakerna bakom mitt val är självklara och jag lägger inte mycket tyngd på vad man kanske utanför arbetarrörelsen tänker om ordvalet.

Den enda kraft som kan rå på regeringen Orpos förmåga att skära i arbetarnas utkomst och ställning är en den enade FFC-anslutna fackföreningsrörelsen. Om vi bara bråkar med varandra kan vi lika gärna bara ge upp och låta regeringen göra det den vill.

Därför vädjar jag till medlemsförbunden för FFC-familjens enighet. Då arbetarrörelsen präglas av interna gräl är det inte arbetarna som gynnas. Och för tillfället går man hårt åt arbetarnas intressen. Samtliga nedskärningar går ut över en och samma grupp: arbetstagarna.

Anställningsskyddet skrotas, det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa skrotas, anställningsvillkoren skrotas, de allmänbindande kollektivavtalen skrotas och regeringen vill dessutom skriva in ett tak på löneförhöjningarna i lagen.

I stället får vi 12 euro i månaden och 4,4 cent billigare bränslepris.

Kamrater,

Vi har inte råd med att bråka med varandra inom rörelsen. Regeringen gör verklighet av den sämsta byteshandeln i vår historia för arbetarnas del. Regeringen vill med euron och cent få bort uppmärksamheten från det faktum att de vill gå hårt åt de strukturer som finns till för att skydda arbetstagaren och anställningsvillkoren som tryggar hens inkomst.

Läget är akut. Statsminister Petteri Orpos och finansminister Riikka Purras regering visar inga som helst tecken på att de skulle backa kring sina nedskärningsbeslut eller ens en vilja till att diskutera om frågor som gäller arbetstagarnas vardag och liv. Nu vill regeringen köra igenom försämringarna i snabb takt utan att se sig om. Det kan väl vara så att vår kampanj Vägande skäl kommer att lägga prägeln på Industrifackets och dess beslutsfattande organs verksamhet långt i framtiden.

Ni vet att nedskärningspaketet motiveras för arbetstagarna med statsekonomin samtidigt som höginkomsttagarna belönas med historiskt stora skattelättnader. Politikerna talar om att dela på bördan trots att sann ingen är att det inte finns många som delar på den. Hela bördan läggs på en grupp: arbetstagarna.

Är det rimligt och rättvist då helhetsinverkan av nedskärningarna är att barnfamiljerna kan få till och med 500 mindre i handen per månad. Svaret är nej. Hur nedskärningarna påverkar fattigdomen i landet eller låginkomsttagarnas ställning vet man inte. För att man inte vill veta det.

Med stängda ögon och saxen i hand går regeringen fram.

En ovilja och oförmåga att förstå dem som förlorat sitt jobb blev tydlig i samband med händelserna i veckan. Finansministeriet stod för en överraskning då ministeriet meddelade att det krävs ytterligare nedskärningar på 400 miljoner i statsandelarna till kommunerna.

Det gick bara någon dag så hade regeringen gjort beslut om att begränsa och periodisering av nedskärningarna. Det finns tydligt en förståelse för kommunernas ekonomi men inte för den svåra sits arbetslösa befinner sig i. Det finns förståelse för dem som gör besluten i kommunerna men inte för arbetstagarna.

Kamrater,

En politisk strejk är en stridsåtgärd som facket sällan tagit till. Arbetsfred är lika viktigt för oss som rätten att bevaka arbetstagarnas intressen genom stridsåtgärder. Det är inte några små politiska frågor och motgångar som får oss att lägga ner arbetet och köra ner produktion.

Det är inte alltid självklart att arbetstagare i enighet med förbundets syn anser att en strejk är nödvändig. Så kan det vara också då det inte är direkt arbetsgivarna som är emot oss utan landets regering. Det är mången arbetstagare som röstat på partierna som nu har regeringsmakten. Vi har inte råd att vara övermodiga. Därför har vi skäl att påminna: Industrifacket kämpar inte mot regeringen utan vi motsätter oss de försämringar av arbetslivet som regeringen vill införa.

Jag vill tacka alla förtroendemän och andra aktiva medlemmar som under de senaste veckorna förberett och deltagit i strejker. Strejkerna som ägde rum i varje hörn av vårt land lyckades väl även på arbetsplatser där organiseringsgraden är låg. Även sådana som inte är medlemmar i facket deltog i strejkerna.

Kamrater,

Hela november har Industrifacket genomfört endagsstrejker inom industrin runtom i landet. Vi har inte fattat några beslut om ytterligare åtgärder. I offentligheten har det diskuterats om varför fackets åtgärder varit rätt moderata: först arbetsnedläggelser på en timme och nu strejker på en dag. Näringslivet har till och med viskat om att facken inte får i gång folk. De har kanske missat något väsentligt: hela hösten har beredskapen och viljan till att ta till stridsåtgärder på fältet varit mer omfattande än de arbetsnedläggelser och utmarscher som ägt rum. Facken har egentligen upprätthållit fred på arbetsmarknaden då de i viss mån har velat dämpa den rörelse som funnits ute på fältet, på arbetsplatser runtom i landet. Vi har inte velat ta till det tunga artilleriet i början av kampen.

Man har också velat ge regeringen en chans till att byta riktning. Senaste månaden har dock bevisat att något sådant inte kommer att ske. VI har talat för döva öron. Det har blivit tydligt att det nu krävs hårdare tag. Snart kan vi stå in för en situation där man på riktigt mäter kampviljan på fältet.

Den här upptrappningen har fått ytterligare bensin i elden av den övermodighet som näringslivets intressebevakare visat i ord och handling. De uppför sig som ett juniorlag som vunnit en match och nu i sin hybris ropar ut skällsord som de lärt sig av sina föräldrar. Centralhandelskammarens Juho Romakkaniemi har bland annat jämfört strejkerna med bilbränningar och kallat våra förtroendemän ”aningen enkla”. Ett sådant här hat mot den finländska fackföreningsrörelsen har inte hörts på flera årtionden.

Samtidigt har Finlands näringsliv EK satt hundratusentals euro på en reklamkampanj vars avsikt är att marknadsföra regeringens arbetslivs försämringar. Efter det här råder det nog ingen tvekan om varifrån innehållet i regeringsprogrammet härstammar. Det är heller inget sammanträffande att kampanjen inleddes samtidigt som våra stridsåtgärder.

Man kan lugnt dra slutsatsen att EK blivit oroad på grund av att arbetstagarna gått samman för att försvara sina intressen.

Arbetsgivarsidan verkar inte förstå sambandet mellan regeringsprogrammet och den egna rollen i det hela. Om man i arbetsgivarborgen överhuvudtaget lyssnar på vad facket har att säga, så önskar jag att de tar till sig följande ord: Arbetsgivarsidan kan inte outsourca besluten om arbetsvillkoren i det här landet till regeringen och man kan inte gömma sig för facket bakom Ständerhusets dörrar.