Uttalande av Nestes huvudförtroendeman Sami Ryynänen 28.12.2023 – Stopp i oljeraffinaderiets produktion

Den politik som Finlands regering för slår hårt mot arbetstagarnas centrala förmåner, rättigheter och arbetsvillkor. För arbetstagarna återstår därför inga andra alternativ än att ge tillbaka med samma mått.

Industrifacket stoppar produktionen i Nestes oljeraffinaderi som ett led i stridsåtgärderna mot regeringens försämringar av arbetslivet.

Beslutet att stoppa produktionen i oljeraffinaderiet är en motreaktion mot regeringens ovilja att förhandla om försämringarna i arbetslivet.

Vi önskar att produktionsstoppet ska få regeringen att inse att den inte kan skjuta över de offentliga finansernas hela börda på arbetstagarna.

Vi har läst samma ekonomiska nyheter som regeringen. Finland befinner sig i en recession. Uppsägningar och permitteringar blir allt vanligare. Staten skuldsätter sig.

Även om nyheterna är de samma, läser vi dem ur olika perspektiv. För regeringen är de ett argument för nedskärningar och försämringar. För arbetstagarna är de ett argument för att hålla fast vid de frågor som är föremål för nedskärningarna och försämringarna.

Förändringarna i anställningsskyddet och utkomstskyddet för arbetslösa gör arbetslivet otryggare. Arbetsgivarens beslutanderätt på arbetsplatsen ökar när minimiskyddet i anställningsvillkoren justeras nedåt och ett anställningsförhållande kan avslutas utan vägande skäl.

Förändringarnas effekter kan mätas i pengar. Varje arbetstagare måste ha extra besparingar då arbetslöshetsskyddet är svagt och utbetalningen av lön avbryts snabbt när läget i arbetslivet förändras. Besparingar behövs också som skydd vid  sjukdom.

Många kan snart överraskas av hur litet arbetsgivarens ansvar är och hur dåligt utkomstskyddet för arbetslösa hjälper människor som befinner sig i olika livssituationer. Det går inte att förbereda sig på förändringarna på förhand om beslutens negativa effekter förminskas eller förkläs som tal om den nordiska linjen.

En sysselsättnings- och skuldsättningsgrad i linje med det övriga Norden hör säkerligen till regeringens mål, men medlen för att uppnå målet har regeringen sökt annanstans ifrån än från Norden, även om ministrarna och näringslivets ledare påstår annat i offentligheten.

Att ensidigt försvaga arbetstagarnas trygghet och förhandlingsposition strider mot den nordiska linjen. Arbetslivslagstiftningen syftar till att skydda den svagare parten, det vill säga arbetstagaren. Regeringen Orpo har beslutat att frångå principen om skydd av de svagare och skriva om lagarna.

Är Finland fortfarande Finland om ekonomin är politikens enda drivande kraft och följderna av besluten lämnas därhän?

Redan nu hamnar 17 000 barn under fattigdomsgränsen på grund av nedskärningarna. De är alla barn till arbetarfamiljer. Samtidigt blir 100 000 nya människor beroende av utkomststöd. Ökningen i arbetarfattigdomen är påtaglig.

I svåra tider borde vi finländare kunna hjälpas åt. Ingen har något att vinna på gräl och motsättningar.

Tyvärr är vi tvungna att ta till så här drastiska åtgärder, eftersom viktiga frågor för arbetstagarna är hotade och förtroende för regeringen saknas.

När regeringen talar om att dela på bördan menar regeringen att hela bördan skjuts över på arbetstagarna.

När statsminister Orpo påstår att alla medel står till förfogande, menar han att alla medel riktas mot en och samma grupp: arbetstagarna.

När finansminister Purra säger att vi vant oss vid en levnadsstandard som vi inte har råd med, måste det hon säger tolkas som att arbetarnas levnadsstandard måste sänkas.

I varje fungerande demokrati måste regeringen ta hänsyn till de medborgare som ställer sig kritiskt till regeringens verksamhet. I Finland försöker regeringen ignorera medborgarsamhället och försvaga det.

Att begränsa strejkrätten samtidigt som strejker mot regeringens åtgärder pågår är odemokratiskt. Att skära i arbetslöshetsskyddet samtidigt som arbetslösheten ökar är orättvist. Att ignorera arbetstagarsidan samtidigt som man lyssnar på näringslivet är ojust.

Regeringen har sagt att det vore extraordinärt ur demokratisk synvinkel om enbart en intresseorganisation gynnades. Då frågar jag för deras del som arbetar vid Neste: varför gäller inte detta för näringslivet?

Lasse Laatunen, tidigare arbetsmarknadsdirektör för Finlands Näringsliv EK, konstaterade för några år sedan att han som förhandlare aldrig behövde misstro en löntagares handslag.

Fackföreningsrörelsens inställning till avtal har inte förändrats, även om förutsättningarna för avtal blir sämre år för år. Helt oavsett kan man alltid lita på en finländsk arbetstagares handslag.

Därför uppmanar vi regeringen att gripa tag i vår utsträckta hand och inleda en diskussion om förändringarna i arbetslivet.