FFC har varit beredd att gå regeringen till mötes, men det har inte dugit åt regeringen

FFC har under de senaste veckorna fört bakgrundsdiskussioner med regeringen Orpo-Purra. Avsikten har varit att hitta en förhandlingsförbindelse för att försöka mjuka upp de försämringar och nedskärningar som arbetstagarna drabbas hårt av. Inte ens det att FFC har varit beredd att gå regeringen till mötes på betydande sätt har dugt åt regeringen.

– Regeringsprogrammet innehåller många försämringar i arbetslivet och nedskärningar i den sociala tryggheten som drabbar arbetstagarna hårt. De värsta förändringarna får hårda och långvariga konsekvenser. Vi har strävat efter att de ska lindras, säger FFC:s ordförande Jarkko Eloranta.

FFC har också varit beredd till långtgående kompromisser för att det ska vara möjligt att öppna knuten.

– Vi har berättat för regeringen var skon klämmer och i vilka frågor och på vilket sätt vi kan gå regeringen till mötes. Trots våra försök har vi inte kommit någon vart i diskussionerna. Det verkar i allt högre grad som om problemet är ideologiskt och att regeringen egentligen inte ens vill höra FFC:s förslag.

I sina sonderingar med regeringen har FFC betonat att nedskärningarna i det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa måste göras skäligare, men FFC har bland annat också lyft fram de kommande reglerna för lokala avtal samt regeringens planer på att begränsa strejker och avskaffa vuxenutbildningsstödet.

– Vår rädsla är att det lokala avtalandet blir arbetsmarknadens taxireform, alltså att man genomför ett gott mål på ett dåligt sätt, så att djungelns lagar och oordning börjar råda på de finländska arbetsplatserna. Man måste utöka det lokala avtalandet på ett sätt som inte drabbar arbetstagarna och de hederliga företagen.

FFC har varit beredd att förhandla om till exempel de här frågorna

• Nedskärningarna i det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa måste lindras för lågavlönade, barnfamiljer och äldre arbetslösa. Det kan man göra till exempel genom att senarelägga graderingen av dagpenningen, delvis återinföra barnförhöjningarna och göra det lättare för äldre personer att förnya sin rätt till inkomstrelaterad dagpenning.
• Det måste vara kollektivavtalet som slår fast vem som är part i lokala avtal. Om det inte finns en förtroendeman vid företaget eller ett kollektivavtal som ska följas, kan ett förtroendeombud eller hela personalen tillsammans vara avtalspart. I lagen ska man dock slå fast att arbetstagarna har rätt att välja en förtroendeman på alla arbetsplatser och att förtroendemannen är den primära avtalsparten.
• Om rätten att ingå lokala avtal utvidgas till icke-organiserade företag, ska de här företagen också åläggas vissa skyldigheter. Det ska införas en allmän skälighetsbestämmelse som slår fast att lokala avtal som enbart försvagar arbetstagarnas intressen är ogiltiga. Bestämmelsen ska tillämpas åtminstone när den förhandlande parten i ett lokalt avtal inte är en representant för en riksomfattande arbetstagarförening.
• Vuxenutbildningsstödet ska inte avskaffas, utan reformeras så att det stöder våra nationella mål om att höja kompetensnivån. Stödet ska riktas till mindre utbildade arbetstagare som har en examen på andra stadiet eller en lägre utbildningsnivå. Stödet ska utvecklas så att det bättre stöder studier vid sidan av arbetet. Den reform som trädde i kraft år 2020 styr redan starkt till det här.
• Strejker av politisk natur ska vara tillåtna, men föremål för en proportionalitetsbedömning i arbetsdomstolen. Sympatistrejker ska i princip vara tillåtna om huvudtvisten är lovlig. Också sympatistrejkernas proportionalitet kan bedömas i arbetsdomstolen. Vid bedömningen ska man beakta kopplingen till den huvudsakliga konflikten, den verkliga påtryckningseffekten och hur man i tillräcklig utsträckning kan trygga företagens verksamhetsförutsättningar. Anmälningstiderna för strejker måste förkortas och det måste bli förbjudet att anlita inhyrd arbetskraft i strejksituationer.