Riku Aaltos hälsning på första maj: I Finland har vi aldrig tidigare haft en regering som tagit från så många och givit till så få
Vi firar första maj i år i en ganska speciell stämning. Vi har historiskt omfattande och långvariga strejker bakom oss. Sedan i höstas har hundratusentals arbetstagare lagt ner arbetet i protest mot regeringens politik. Sju tusen arbetstagare strejkade i en månad och krävde ändringar i nedskärningarna som påverkar arbetstagarnas rättigheter, anställningsvillkor och förmåner.
Strejkerna var nödvändiga och rätt dimensionerade eftersom också regeringens åtgärder är hårda. Nedskärningarna innebär att 100 000 arbetstagare och 17 000 barn faller ner i fattigdom. Flera barnfamiljer där föräldrarna jobbar deltid har på grund av det här tvingas flytta från sitt hem. Den här mänskliga tragedin verkar inte regeringen förstå sig på.
De senaste månaderna har visat att det inte längre finns så många aktörer i det här samhället som lägger sig i blöt för arbetstagarnas rättigheter. FFC och medlemsförbunden är alltid redo. Bränsletransporterna stoppades och arbetet i hamnarna stannade upp för att arbetstagarnas röst skulle höras.
Regeringen och deras stödtrupper i näringslivet har från första början haft som första prioritet att strama åt strejkrätten i landet. På så sätt förhindrar man arbetstagarsidan från att kräva bättre anställningsvillkor och lön. Samtidigt gör man det omöjligt att motsätta sig en politik som gör livet surt för arbetstagare. FN-organet Internationella arbetsorganisationen ILO har till och med sett sig tvungen att uttrycka sin oro för finska regeringens åtgärder.
Finland förs nu av beslutsfattarna medvetet i en riktning där vi skulle vara i en grupp av länder som på den internationella scenen får ansvara för kränkningar mot mänskliga rättigheter. Det här ökar inte precis Finlands anseende som ett bra land för investeringar och nytt arbete. Tvärtom, om Finland skulle få en svart prick i registret när det kommer till arbetslivet skulle det innebära det största misslyckandet i vårt lands närhistoria.
Tyvärr står vi inför en situation där det endast finns ruiner kvar av ett gemensamt beslutsfattande som bygger avtal. Regeringens arbetsmarknadskompass pekar österut – inte mot övriga Norden, som är den grupp vi i Finland traditionellt har velat se oss som en del av. Det är frågan om länder som kännetecknas svaga anställningsvillkor, ett svagt uppsägningsskydd och det är svårt att påverka i frågor på arbetsplatser.
Linjen förändras och det här syns speciellt i utökandet av lokala avtal. Målet är att skrota de allmänbindande kollektivavtalen och införa svaga företags- och arbetsplatsspecifika avtal. Att konkurrera med sämre arbetsvillkor, det är en tävling som Finland inte klarar sig i då det alltid finns någon som kan utföra arbetet till ett lägre pris.
Risken för att vi får se fler fall av arbetsrelaterat utnyttjande ökar på grund av denna reform som kan jämföras med den misslyckade taxitrafikreformen. Arbetsgivare kan under skydd av lagen gå in för billigare lokala avtal. Ingen övervakning, inga sanktioner och ingen risk för att åka fast.
Sammanfattningsvis: I det självständiga Finland har vi aldrig tidigare haft en regering som tagit av så många för att ge åt så få. Skattelättnader av historiska mått för näringslivet och höginkomsttagarna. För arbetstagarnas del gäller en historiskt stor höjning av momsen, sämre arbetsvillkor och en lång lista över nedskärningar. Det verkar finnas pengar för ineffektiva stöd till företagen men inte till en ordentlig trygghet vid arbetslöshet. Det finns pengar till att sänka ölskatten, men inte till att stöda arbetande människors boende.
Regeringens politik leder till att arbetslivsfrågorna har blivit politiserade för gott. Det finns ingen återvändo. Ett utvecklande av arbetslivet med gemensamma krafter faller i glömska då parterna strävar eftersnabba vinster med genom att påverka lagstiftningen. Nu är det arbetsgivarna som håller i taktpinnen, i framtiden kan det vara någon annan.
Strejkerna har avslutats för stunden men arbetsmarknadsgrälet kommer i gång igen senast då det blir dags för kollektivavtalsförhandlingar i höst. Vi kommer att möta regeringens arbetsmarknadspolitik och alla nedskärningar också i förhandlingsborden. Nu väntar vi att arbetsgivarna ska stå för notan för de försämrade anställningsvillkoren. Spelrummet för lokala avtal måste begränsas så att man inte i fortsättningen använder lokala avtal för att dumpa villkoren.
Det kan hända att cirkeln sluter sig då arbetsgivarna i som stått bakom regeringsprogrammet i höstens avtalsförhandlingar tvingas bära ansvar för den politik som de tvingat fram.
