FFC: Vi glider allt längre bort från Sverige i flera arbetslivsfrågor

Varje land i Norden har sina egna sätt att reglera arbetsmarknaden, men gemensamt är stödet för förhandlingskulturen mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas representanter, som stärks genom lagstiftningen.

I Sverige och Danmark har man valt att hantera konfliktsituationer i arbetslivet genom förebyggande åtgärder. Den svenska fackliga centralorganisationen LO:s chefsekonom Laura Hartman besökte Finland för att berätta hur den svenska arbetsmarknadsmodellen har utvecklats och hur den fungerar i praktiken.

– Vi har med intresse, men också med fasa, följt vad som händer i Finland. Också i Sverige sker förändringar, men inte så här snabbt. När man gör stora förändringar är resan lika viktig som slutresultatet.

I Sverige betonas tre principer när arbetslivet förändras: förändringen ska ske på ett tryggt sätt, vinstfördelningen ska vara rättvis och de arbetstillfällen som skapas ska vara bättre än eller åtminstone lika bra som de jobb som försvinner, ur såväl produktivitetens som arbetstagarnas synvinkel.

När regeringen i Finland nu försöker öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom lagstiftning, har man i Sverige satsat på avtalssystemet.

– I Sverige förs avtalandet till den lokala nivån och man erkänner de roller som båda parter har. Genom att förhandla lyckas man hitta gemensamma intressen och kompromissa, när hela förhandlingssystemet grundar sig på ömsesidigt förtroende, berättar Laura Hartman.

FFC:s arbetsmarknadschef Rami Lindström anser att det är värt att notera att regeringen i sitt program inte har slagit fast några betydande metoder för att förebygga konfliktsituationer genom att förbättra förhandlingskulturen. I stället handlar alla åtgärder om straff som riktar sig mot arbetstagarna.

– I Sverige och Danmark har arbetstagarna förvaltningsrepresentation också på mindre arbetsplatser. Till exempel i Sverige är gränsen 25 arbetstagare. I Sverige har arbetstagarna också tolkningsföreträde vid tvister som handlar om hur kollektivavtalet ska tolkas, medan det i Finland är arbetsgivaren som har tolkningsföreträde, konstaterar Lindström.

Den här förhandlingskulturen sträcker sig också till den nationella nivån. I de nordiska länderna har man inte i förväg begränsat de slutresultat man kan uppnå genom medling. Regeringen Orpo-Purra vill förbjuda riksförlikningsmannen att gå över den allmänna linjen.

– I Sverige är medlingen också förebyggande och medlaren har också en konfliktförebyggande roll. Medlingsinstitutet är till exempel med och utvecklar förhandlingssystemet, berättar Rami Lindström.

Till skillnad från vad regeringen har låtit förstå är det inte är ett nordiskt tillvägagångssätt att begränsa politiska åsiktsyttringar. I Sverige förekommer det, liksom i Finland, väldigt få politiska arbetskonflikter och genom rättspraxis har man konstaterat att politiska strejker som varar från ett dygn till två veckor är tillåtna.

Utkomstskyddet för arbetslösa är redan svagare än i Sverige och Danmark

Också när det gäller den sociala tryggheten är vi på väg bort från den nordiska nivån. Nivån på utkomstskyddet för arbetslösa har redan hittills varit lägre i Finland än i Sverige och Danmark.

– Skillnaden till Danmark är tydlig och efter att dagpenningen graderas kommer nivån också att vara klart lägre än i Sverige. Efter de nedskärningar som regeringen vill driva igenom sjunker stödnivån betydligt i Finland, i synnerhet för arbetslösa med barn, säger Saana Siekkinen som är direktör för FFC:s avdelning för arbete och trygghet.

Även om det är svårt att jämföra systemen kan man konstatera att det i Finland satsas mindre pengar på arbetskraftsservice än i Sverige och Danmark.

– Våra utredningar visar att hälsotillståndet och åldern är de vanligaste orsakerna till arbetslöshet. Ingendera blir bättre bara för att stöden skärs ner.

Läs också en intervju med forskaren Heikki Palviainen (på finska) om skillnaderna i den sociala tryggheten och utkomstskyddet för arbetslösa mellan Danmark, Sverige och Finland.