FFC, Akava och STTK: Det krävs stöd för studier i arbetslivet

Löntagarcentralorganisationerna FFC, Akava och STTK föreslår att man ska skapa en ny stödmodell utgående från vuxenutbildningsstödet, som skulle trygga tillgången på kompetent arbetskraft inom olika branscher när kompetensbehoven i arbetslivet förändras.

Stödmodellen skulle finansieras med de arbetslöshetsförsäkringspremier som arbetsgivarna och arbetstagarna betalar in. Det skulle vara förnuftigast att administrera och bevilja stödet via Sysselsättningsfonden. Modellen skulle trygga utkomsten under studietiden i de situationer där man går miste om förvärvsinkomster på grund av studierna.

Stödmodellen skulle utnyttja de element i vuxenutbildningsstödet som fungerar, såsom det jämkade stödet som är avsett för dem som kombinerar jobb och studier. Som jämförelse kan man till exempel få studiestöd bara för heltidsstudier. I modellen kunde man också i högre grad än tidigare beakta bland annat utbildning till branscher med brist på arbetskraft, studier för att höja av utbildnings- och kompetensnivån samt sysselsättningsfrämjande studier.

Beredningen av den nya stödmodellen borde inledas omedelbart för att tillgången på kompetent arbetskraft i samhället inte ska äventyras.

De bedömningar av reformens konsekvenser för ekonomin och sysselsättningen, som regeringen har använt för att motivera sitt beslut att slopa vuxenutbildningsstödet, har varit begränsade och ofullständiga. Man har fäst alltför lite uppmärksamhet vid de konsekvenser som regeringens beslut får för jämställdheten samt individens rätt och faktiska möjligheter att delta i utbildning och livslångt lärande. Den här grundläggande rättigheten ska uppfyllas också i ekonomiskt utmanande tider.

De förslag som hittills har lagts fram är otillräckliga

Löntagarcentralorganisationerna stöder inte förslaget om att ersätta vuxenutbildningsstödet med en modell som baserar sig på studiestöd eller lån, som har framförts i samband med beredningen i den arbetsgrupp vid social- och hälsovårdsministeriet som dryftar lärande under arbetskarriären. En sådan modell skulle överföra ansvaret för utkomsten under studietiden på individen och skulle försämra utbildningsmöjligheterna för i synnerhet dem som har en svagare ekonomisk ställning.

Också arbetsgivarna drar nytta av att folk studerar i arbetslivet, när tillgången på kunnig arbetskraft förbättras och humankapitalet stärks. Därför måste finansieringsansvaret för kostnaderna för kontinuerligt lärande också i fortsättningen fördelas rättvist mellan arbetstagarna och arbetsgivarna. De arbetslöshetsförsäkringspremier som arbetstagarna och arbetsgivarna betalar in ökar inte heller belastningen på statens ekonomi, till skillnad från de modeller som baserar sig på studiestöd eller lån.